Vilse i skogen

För ett år sedan gjorde jag ett återbesök på Skogsmuseet i Lycksele. Det såg ut som förr, när jag som barn åkte upp för att träffa mormor och morfar.

Inget hade hänt. Skogsbruket beskrevs i ett nostalgiskt, historiskt skimmer, utan större problematisering. Dagens skogsdebatt lös med sin frånvaro.

Därför är mina förväntningar på Tekniska museet i Stockholms nya utställning Skogen höga. Inte minst tack vare inramningen med det arkitektoniska och ingenjörsmässiga mästerverket Wisdome, byggt helt i trä.

Tyvärr faller mina förväntningar snabbt platt till marken. I kontrast mot den ljusa domen kliver besökarna i Skogen in i en mörk öppen sal med avskalade,
identiska trädstammar och stubbar. I mitten tornar en stor kal stenbumling upp sig.

Det är ett kalhygge i all sin prakt. Den svenska skogen av i dag.

Visserligen hörs fåglar, men på ett kalhygge hörs få fåglar. I en liten koja kan man lyssna på ljudet under marken i en skog, men det råder total avsaknad av en levande skogs undervegetation, med en artrik blandning av flora och fauna.

På väggarna visas trots allt vackra bilder av en skogs djurliv, snötunga granar och träd i morgondimma och sommarsol. Salens trakthyggesbruk belyses av en klar måne.
I ett kupolformat tält berättas historien om det svenska skogsbruket, som om berättaren tagit inspiration från Lycksele. I ett anslutande rum tornar ett foto upp sig av ett dåtida brukarsamhälle, en modern stad med trähus och något som jag antar ska vara ett framtida drömsamhälle – allt byggt ovanpå skogen.

Utefter väggarna visas vad teknologi och innovation kan utvinna av skogen i form av moderna uppfinningar (eller byggnader som Wisdome). Jag påminns om att det trots allt är Tekniska museet som står för utställningen, inte Biologiska museet.

Visuellt skjuter utställningen snett. Desto träffsäkrare är utställningen i ljud, text och skolmaterial.

På skyltar och i öronsnäckor tas skogsdebatten upp och utmaningarna med skogen som råvara för industrin och uppfinningsrika lösningar på klimat-
omställningen mot skogen som kolsänka, luft vi kan andas och källa för livsnödvändig biologisk mångfald.

När jag lämnar Skogen funderar jag på hur den gestaltat sig om det på slutet stått ”tack Naturskyddsföreningen, Skydda skogen och Världsnaturfonden (WWF)” i stället för ”tack Stora Enso, Lessebo Paper och Bejier Bygg”. Skogen förtjänar bättre.

PS. Förra numrets utlovade pappersbyte uteblev tyvärr, men från och med nu trycks Sveriges Natur på nytt papper.